BLA

Detta ar fan piss.. satt precis och skrev ner en hel bok om hur min forsta dag i Winchester varit da internet plotsligt dampar och allt forsvinner.. inte roligt inte. Iallafall sa sov jag inte en endaste blund inatt, hade ont i magen och kunde endast tanka pa hur nervos jag var, trots att jag hade min alskade Thomas vid sidan om mig. Efter ett jobbigt avsked av min halva familj bar det av mot Sturup med min mamma och Thomas, val pa sturup kommer dels mina underbara vanner for att saga adjo. FYFAAN vad jobbigt det var, vill inte ens tanka pa det.. att lamna de man har narmst, vinka av dem med tararna forsandes nedfor kinderna och sedan inte se dem mer pa hurlange som hels. Fruktansvart sager jag bara! Naval, jag och mitt rodsvullna ansikte satte oss pa planet, jag grat annu mer och blev frustrerad darfor planet tog en timme extra an beraknat, jag han ju typ skita ner mig tusen ganger om.. Efter landningen pa Londons flygplats hittar jag sjalvklart inte familjen, jag blir svettigare, skakigare, torstigare och ja allt man egentligen kan bli, som ar hemskt saklart. Efter ca 20 min dyker lilla Solomon upp pa en liten cykel och jag sager bara AAAW vad han ar sot, gulligaste ungen ever. Bilfarden hem var inte att leka med, pinsam tystnad (och ibland fick jag anvanda mig av min extremt daliga engelska vilket gjorde det hela annu mer pinsamt). Tva timmar senare landar vi i en sjukt mysig och fin liten by dar jag ska tillbringa ett ar. Huset ar ocksa valdigt fint for att vara brittiskt!
Jag packade just upp mina grejor och har hangt upp lite bilder pa vaggen, vilket gor att jag borjar grata sa fort jag vander mig at det hallet..
Familjen ar och handlar pizza, WOHO, sa jag har fatt lite space for mig sjalv, vilket ar ganska jobbigt. Tararna kommer sjalvmant da.
STAY WITH ME FOLKS!
Love